Forskning om Södra Råda gamla kyrka
Under tidig medeltid fanns i Södra Råda en liten stavkyrka, sannolikt ett kapell, med långhus och kor mellan jordgrävda stolpar. I början av 1300-talet fälldes träden till det som skulle bli stommen till en ny timmerkyrka. Södra Råda hörde till Visnums härad och möjligtvis var det i samband med en sockendelning som den nya kyrkan byggdes. Det kulturhistoriska intresset som gjorde Södra Råda till museikyrka var främst riktat mot det mästerliga timmermansarbetet med ett invändigt treklövervalv i trä, de franskgotiska kormålningarna från 1323 och mäster Amunds tak- och långhus-målningar från 1494.
De historiska omständigheterna kring Södra Råda gamla kyrka är oklara. Den dendrokronologiska analysen daterar timrets fällningsår till perioden 1302-1309.18 Kormålningarna är från 1323 enligt en inskription. Det är sannolikt att kyrkan timrades kort efter att timret fälldes, men att den fick stå ett antal år innan koret bemålades.
Kormålningarna anses i konsthistorisk forskning hålla hög internationell standard. Stilen är höggotisk och med influenser från samtida franskt bokmåleri. På den västra korväggen fanns två inskriptioner som gav information om målningens tillkomst och aktörer i kyrkoprojektet. Den ena inskriptionen löd: ”I herrens år 1323, då herr Petrus var biskop, är detta skrivet om den heliga jungfru Maria.” […] Textens budskap och de många målningarna ur Marias liv, och som bedjerska vid Nådastolen och i Marie kröning, gör det sannolikt att kyrkan var tillägnad just Maria. Den andra texten var placerat i ett bågformat språkband: ”Åstadkommet genom herr Asle och Bonde”. […] Biskop Peder Larsson eller Petrus de Husaby som han kallades fanns avbildad med de båda männen knäböjande framför. Personerna Asle och Bonde är inte identifierade i skriftliga källor, och det går inte att säga om de var donatorer, kyrkvärdar, målare eller byggmästare. På motsatt sida i samma bildmotiv, knäböjande framför Sankt Olov är en munk med karaktäristisk tonsur. Frågan kvarstår, vem som byggde denna kyrka i timmer och med ett högklassigt måleri i gränsbygden mellan Västergötland och Värmland?
Södra Råda var en offerkyrka och sannolikt bidrog det ekonomiskt till kyrkobygget. De omkring 70 kända offerkyrkorna i Sverige har lång bebyggelsekontinuitet, och ofta finns det som i Södra Råda en relation till en tidig offerkälla. De arkeologiska grävningarna efter branden visar att timmerkyrkan föregicks en mindre stavkyrka med kor och långhus innanför timmerkyrkans väggar. I ett tidigare kulturlager påträffades en bosättning från förromersk järnålder.22 Sex stolphål grävdes fram och en nio meter lång stavkyrkoplan kunde identifieras, i storlek en fjärdedel av timmerkyrkan. Stavkyrkan dateras till 1100-talets mitt.
Södra Råda sockens historia vid tiden för timmerkyrkans uppförande är inte känd. Möjligtvis var området ett annex till Amnehärad eller Visnum, och en rimnligt antagande är att kyrkan byggdes i samband med en sockendelning. Ruda eller Råda socken (namnet ändrades 1885 till Södra Råda) behandlas i Visnums härads jordeböcker från 1540-talet. Här redovisas smör, järn och hästforor från skattebönder i ett tiotal skattepliktiga enheter.26 Rud är ett medeltida ortsnamn som talar om kolonisation och uppodling. När befolkningen växte fanns behov av en lokal sockenorganisation och kyrka.
Yngre och äldre Västgötalagen behandlar endast kortfattat vad som gällde vid kyrkobygge. I Västergötland företogs kyrkobyggen på bönders initiativ men med biskopens tillstånd. I Smålandslagen från omkring 1300 är det brukliga byggnadssättet en timmerkyrka. Bönderna förväntades delta aktivt och handgripligen i kyrkobygget. Lagen föreskriver att de ska medverka i byggnadsmöten, hugga timmer efter mantal, bidra med körslor efter tillgång på dragdjur och mat efter boskap.
Skråväsendet var vid den här tiden inte etablerat men samtida källor berättar om timmermän som definierad yrkesgrupp. Historiska källor, inskriptioner och bildkällor talar för att det fanns en eller ett par timmermän som ledde bygget med diverse hjälparbetare. Namnen som finns bevarade talar för inhemska byggmästare till skillnad från katedralernas arkitekter som ofta bär utländska namn. Från Önums kyrka i Västergötland finns en knut bevarad, av samma typ som Södra Råda, med en inskription som lyder: ”Olof byggde kyrkan”.
Till byggprojektet i Södra Råda fanns troligtvis donatorer, lokala stormän, cistercienserna eller biskopen själv, men också ett bondekollektiv som delade ansvaret som byggherre och beställare. Byggmästaren var med stor sannolikhet en specialiserad yrkesperson eller ett bygghytta.
Den dendrokronologiska analysen visar att träden kom från närområdet i en radie maximalt sju mil från byggplatsen. Väggtimret av furu höggs från åtminstone tre olika bestånd. En del gran användes till sparrar och takbrädor, och ek till sydportalens dörrblad. Att frambringa mängden timmerträd till kyrkobygget krävde planering och en skogstillgång. Rudskoga i norr var vid 1300-talets början ett vidsträckt skogsområde med delvis obruten mark. I ett gåvobrev till nunnorna på Riseberga kloster 1336 omtalas trakten ”den skog som heter Rudskoga.” Det är möjligt att kyrktimret höggs från just denna skog.
Genom att mängdberäkna byggnadsmaterialet och studera virkesegenskaper i brandrester och tidigare dokumentation kan vi få information om den medeltida materiallistan. Totalt höggs omkring 100 timmerfuror till väggar och rösten. Ytterligare 30 furor till golv och golvbjälkar, och 10 långa furor togs till takbjälkar och åsar. 40 klenare träd av blandat gran och fur togs till sparrar och stävor. Till spåntaket åtgick uppskattningsvis 87 furor, och ytterligare 42 furor till taktro och valvbrädor. En jämförelse med andra timmerkyrkor visar att kvaliteten var generellt hög.
Södra Råda gamla kyrka brann den 11 november 2001 i ett pyromandåd och det unika byggnadsminnet brann bildligt talat ner till grunden. I Södra Råda kom frågan om en rekonstruktion av kyrkan genast upp till diskussion. Dagen efter ett stormöte på bygdegården i Södra Råda där lokal-befolkningen träffade representanter för statens och regionens kulturarvsmyndigheter, förmedlade dåvarande riksantikvarien att: ”Rekonstruktionen av kyrkan ska användas som ett pedagogiskt exempel för att ge nytt hantverkskunnande och kunskap om vår medeltida historia.
Den gamla träkyrkan hade en gång räddats från rivning av staten, när församlingen på 1850-talet uppförde en ny och större kyrka i sten. Vitterhetsakademien gick då in som ny ägare och staten har därefter genom Riksantikvarieämbetet förvaltat byggnaden i knappt 150 år.
Undersökningar
Rekonstruktion som hantverksvetenskaplig metod
Arbetssättet i Södra Råda strävar mot att återskapa hela händelseförloppet från råmaterial till färdig del i rekonstruktionen. Södra rådas rekonstruktion bygger på hantverkarnas förundersökningar av brandresterna, bildmaterial och uppmätningar, undersökningar av andra medeltida träkonstruktioner samt av utförda byggnationer på rekonstruktionen, experiment och laborationer. Genom att själv utföra en process och analysera de verktygsspår som uppstår ökar vi våra möjligheter att känna igen verktygsspår i det medeltida materialet.
De verktyg för träarbeten som framför alla andra syns vara den nordiske hantverkarens viktigaste verktyg är yxan. Vi kan med goda grunder anta att kvinna som man under medeltiden tidigt fått en betydande skicklighet i att hantera verktyget. Yxan användes till att kapa, skrä och klyva stockar.
Att framställa byggnadstimmer är tidskrävande arbete. I exemplet Södra råda krävs över 1400 meter timmer till stommen vilket betyder över 100 furustockar. Men mest tidskrävande är framställningen av stavspån till taktäckning och väggar. Till yttertaken krävs cirka 21000 stavspån. Att tillverka ett stavspån idag med medeltida metod, verktyg och hjälpmedel tar ca 15-20 minuter.
Men också framställningen av sparrar och högben liksom alla inner- och yttertaksbrädor kräver stora arbetsinsatser. Den hantverksforskning som bedrivs inom projektet har visat att sparrar och högben i medeltida konstruktioner särskilt från 1100-1350 ofta innehåller stora mängder kluvet virke. Att man klöv fram brädor var däremot förmodligen av det enkla skälet att ramsågen ännu inte fanns på våra breddgrader. Verktygsspår av kran- och ramsågning är nästan obefintlig fram till 1400-talets slut. Om detta vittnar stora mängder kluvna brädor, sparrar och takspån som kan studeras på sina ursprungliga platser. Vi har utifrån spår i byggnader konstaterat att medeltidshantverkaren ofta innan klyvningen skrädde stocken till fyrkantiga block. Att klyva stockar i centrum så att klyvningen följer märgen är förhållandevis enkelt men att klyva längre ut i stammen som gjorts vid framställningen av brädor är svårare. När vi utfört detta har vi fått ett mycket gott resultat då vi använt oss av en styrd klyvning. Vi använder då en metod där en person styr yxan efter klyvlinjen, medan kamraten slår ned yxan med en träklubba. Denna metod finns avbildad från 1100-talet. När vi använder denna metod lyckas vi klyva ut upp till 8 brädor ur en stock.
Vetenskap om medeltid
Vetenskapliga rapporter och dokument, Medeltid
Om Stiftsprojekt läs mer här